Jag höll en föreläsning på Handels idag, och jag måste erkänna att det inte var ett av mina bästa framträdanden. Vilket i sig var lite märkligt, för jag har sällan varit så taggad för en föreläsning av denna typ. Kanske var jag lite för upfylld av allt jag ville säga. Hursomhelst, ansvaret är mitt – och jag får helt enkelt göra bättre nästa gång.
Som en liten tänkeväckare – som föll lite bort i sammanhanget – skrev jag mitt namn på tavlan som: Morris+c also known as the artist formerly called “Morris Packer”.
Och även om det kan tyckas lite förmätet att jag jämför mig med Prince finns där en poäng som jag förtvivlat försöker förklara för min omgivning.
Under hela min yrkeskarriär har min viktigaste resurs varit mitt kontaktnät. När det gäller snabba och smarta lösningar under tidspress är det vem man känner, eller vilka kontakter ens kontakter har som är den avgörande faktorn.
Inte så att jag förordar maffialiknande strukturer i samhället, det är jag bestämt motståndare till, men när det kniper handlar det om att lösa uppgiften först – och därefter reda ut formaliteterna.
Detta kräver förtroende, ett förtroende som tar tid att bygga upp och som givetvis lätt raseras.
Men för att förenkla resonemanget; under många år har jag byggt upp relationer och en adressbok som innebär att en uppdragsgivare anlitade “mig” och fick tillgång till “min erfarenhet” (vilket på något diskret sätt även innebar tillgång till mitt kontaktnät).
Idag har detta förändrats. Till det bättre. Till något helt märkligt, underbart, och lite svårgripbart.
Under de senaste två åren har mitt kontaktnät vuxit exponentiellt. Med en hastighet och i ett omfång som jag aldrig hade kunnat drömma om. Det hade tagit tusentals bjudluncher och tusentals flygkilometer till olika konferenser för att ens försöka komma i närheten enligt den traditionella “bygga nätverk-metodiken”. Och med tanke på mitt stadiga omfång hade det nog kostat en hjärtinfarkt…
Det som hänt är att jag har utvecklat mitt kontaktnät genom att aktivt delta i ett par sociala medietjänster. Viktigast i processen var Jaiku, som var den första tjänsten där jag engagerade mig fullt ut. Numera har Bloggy och Twitter kanske tagit mer fokus för mig personligen, men vilken tjänst man gillar är inte det fundamentala i sammanhanget.
Fundamentet ligger i ett resonemang om samarbete, collaboration. Wikipedia definierar collaboration som:
Collaboration is a recursive process where two or more people or organizations work together intersection of common goals — for example, an intellectual endeavor[1] [2] that is creative in nature[3]—by sharing knowledge, learning and building consensus. Collaboration does not require leadership and can sometimes bring better results through decentralization and egalitarianism.[4] In particular, teams that work collaboratively can obtain greater resources, recognition and reward when facing competition for finite resources.[5]Collaboration is also present in opposing goals exhibiting the notion of adversarial collaboration, though this notion is atypical of the annotation that people have given towards their understanding of collaboration.
På svenska, eller i nästan hela Europa är kollaboratör ett negativt ord som drar mot någon som bistår och samarbetar med fienden. Jag håller mig till Wikipedias definition som jag tycker är utmärkt.
Genom detta samarbete – som jag idag har utsträckt över en mängd tjänster som Bloggy, Twitter, Flickr, Brightkite, Friendfeed, Identi.ca, Vimeo, Blip.tv, Linkedin med mera – har jag idag ett kontaktnät vars kapacitet vida överstiger det nätverk som det tog mig 20 år att bygga upp.
Och utan att på något sätt förringa mina gamla kontakter, många av dem har följt med på resan in i de sociala medietjänsterna, mitt nuvarande nätverk är dessutom mer adaptivt och snabblärande.
Det lever aktivt dygnet runt och bygger kunskap – ett riktigt neuralt nätverk av riktiga människor – och det lever av informationsutbyte och omtanke. Det kostar givetvis att underhålla, med den dyrbaraste valutan som finns idag; tid, men jag lovar, det är det absolut värt.
Till skillnad från mitt gamla kontaktnät som rymdes i en liten svart adressbok, har mitt nya kontaktnät också ett annat behov som vuxit ur delar av den moralitet som styr sociala medier. Credd. I den gamla modellen kunde man dölja kontakternas input (bara man kom ihåg att lämna över en flaska whiskey då och då) för att själv framstå som geniet. Det finns en tydlig moral som är fullständigt självklar för de som deltar framgångsrikt i de sociala medierna, likt den tidiga netiketten i nätets barndom. Den behöver egentligen inte förklaras, för begriper man inte den kommer man ändå inte att komma vidare. En effekt av detta är att det idag är viktigt att betona kontaktnätets vikt och att se till att äran fördelas till de som bör äras.
Vilket då tar mig tillbaka till att jag skrev: Morris+c also known as the artist formerly called “Morris Packer” på tavlan. För +c betyder givetvis Morris plus min crowd.
Något säkert kommer att få mig att framstå som dum i vissa sammanhang.
Och som säkert skulle se fånigt ut på visitkortet.
Men som är mer sant än falskt, något som alltid känns viktigt dagar som denna.
