Hatkärlek

Jag är pappa till två tonåringar. Och även om de tvivlar på det emellanåt är det dem jag älskar mest på planeten. Men det vore lögn att säga att vi har en enkel harmonisk relation – vi bråkar både högljutt och “lågintensivt”. För er som inte har barn kan jag berätta något som, åtminstone jag, absolut inte var beredd på – att ens egna barn kan vara totalt olika till personlighet och sätt. Vilket i sin tur leder till att man hela tiden försöker hantera dem lika – med nyansen att man måste justera sig beroende på vem man i ett givet ögonblick försöker påverka.

Det går sådär. Och min självbild som pappa får sig ohyggliga törnar dagligen. Vad värre är, är att jag oftast hatar mig själv för min oförmåga att hantera saker bättre. Själv drömmer jag om att mina barn ska uppfatta mig som salomoiskt rättvis och “sträng-med-en-humoristisk-vinkel”, men tyvärr faller mina pedagogiska skämt platt till marken likt blyklumpar och min “rättvisa” ter sig som repression.

Nu när barnen är tonåringar blir den samlade känsloladdningen oftast så stor att vi inte hinner komma fram till själva sakfrågan innan jag eller någon av dem har kreverat av ilska – med efterföljande kalabalik. Tärande för alla inblandade, dysfunktionellt och rent ut sagt – för djävligt.

Men, efter att ha haft hela Norden som operationsområde och utgått från Vejbystrand som stationeringsort, har jag sedan lite mer än ett par månader veckopendlat till Stockholm. Tidigare har jag med en dåres envishet alltid åkt hem oavsett om jag varit i Stockholm, Köpenhamn, Malmö, Kristianstad eller Oslo på möten. Nu åker jag tunnelbana till Gamla stan.

Jamfört med tidigare träffar jag barnen nästan inte alls. Vilket känns fel. Och samtidigt har en ny relation vuxit fram. Sms med sonen, och sms+Skype-chatt med dottern. Visst, vi har tok-sms:at ända sedan jag utrustade barnen med mobiler i unga år, men jag upptäcker till min förvåning att vi den senaste tiden har “hanterat” svårare och svårare frågor över sms/chatt.

Med bättre och bättre resultat.

Vilket öppnar för en spännande och skrämmande fråga:
Är jag en bättre pappa i text?

   

Startskärm

 

 

Denna antipati utvecklade sig nästan till ett rent hat efter det att Google släppte sin Gmailapp – för att den var så bra. Gmailappen var beviset för att det faktiskt går att göra bra klientprogram till mobiltelefoner. Om Google kunde göra en stabil och smidig klient på första försöket, betyder inte det att alla andra som försökt och enligt mig misslyckats, slarvat?

Idag har jag funnit en ny klientprogramvara som fungerar. Gravity, en Twitterklient för Series 60-telefoner. Och nu blir jag nästan ännu argare över tidigare misslyckanden – för Gravity är riktigt bra. Och snygg. Hur kommer det sig att ett tyskt utvecklingsbolag, Mobileways, lyckas göra en stabil och funktionell Twitterklient med ett fungerande användargränsnitt? Jag menar inte att de har ett särskilt handikapp just för att de är tyskar, utan efter alla dessa andra dilettanter som misslyckats lyckas Mobileways att göra en tekniskt bra och snygg Twitterklient.

Tweet på gång

Den enda negativa kritik jag kan pressa fram är att demonedladdningen endast tillåter att man testar i 10 dagar, samt att man endast kan “tvittra” under första demodagen. Snålt tilltagen testperiod. Det räcker dock för att utvärdera ett köp för 106 kronor. Men det borde ha varit en 30-dagarsdemo utan inskränkning.

För mig, som är en ex-jaiku- och numera Bloggy-fan (även om jag saknar Jaiku intensivt emellanåt) är Gravity precis det som behövs för att jag skall börja gilla Twitter. Installerat på min Nokia N85 ger Gravity Twitter den funktionalitet och  den (svårdefinierat uttryck) ‘look-and-feel’ som jag behöver för att stå ut med Twitter. 

• För oss som gillade Jaiku:s Series 60-klient finns det egentligen inte mycket att säga mer än: Prova.
• För de som älskar Twitter och har en Nokia Series 60-telefon är valet enkelt: Köp.

Och sammantaget ger Google:s Gmailapp/Mail for Google Apps och Mobileways Gravity ännu ett skäl att hata stora delar av mobilutvecklingsbranschen.

De bevisar nämligen att det går att göra rätt.