Jag är pappa till två tonåringar. Och även om de tvivlar på det emellanåt är det dem jag älskar mest på planeten. Men det vore lögn att säga att vi har en enkel harmonisk relation – vi bråkar både högljutt och “lågintensivt”. För er som inte har barn kan jag berätta något som, åtminstone jag, absolut inte var beredd på – att ens egna barn kan vara totalt olika till personlighet och sätt. Vilket i sin tur leder till att man hela tiden försöker hantera dem lika – med nyansen att man måste justera sig beroende på vem man i ett givet ögonblick försöker påverka.
Det går sådär. Och min självbild som pappa får sig ohyggliga törnar dagligen. Vad värre är, är att jag oftast hatar mig själv för min oförmåga att hantera saker bättre. Själv drömmer jag om att mina barn ska uppfatta mig som salomoiskt rättvis och “sträng-med-en-humoristisk-vinkel”, men tyvärr faller mina pedagogiska skämt platt till marken likt blyklumpar och min “rättvisa” ter sig som repression.
Nu när barnen är tonåringar blir den samlade känsloladdningen oftast så stor att vi inte hinner komma fram till själva sakfrågan innan jag eller någon av dem har kreverat av ilska – med efterföljande kalabalik. Tärande för alla inblandade, dysfunktionellt och rent ut sagt – för djävligt.
Men, efter att ha haft hela Norden som operationsområde och utgått från Vejbystrand som stationeringsort, har jag sedan lite mer än ett par månader veckopendlat till Stockholm. Tidigare har jag med en dåres envishet alltid åkt hem oavsett om jag varit i Stockholm, Köpenhamn, Malmö, Kristianstad eller Oslo på möten. Nu åker jag tunnelbana till Gamla stan.
Jamfört med tidigare träffar jag barnen nästan inte alls. Vilket känns fel. Och samtidigt har en ny relation vuxit fram. Sms med sonen, och sms+Skype-chatt med dottern. Visst, vi har tok-sms:at ända sedan jag utrustade barnen med mobiler i unga år, men jag upptäcker till min förvåning att vi den senaste tiden har “hanterat” svårare och svårare frågor över sms/chatt.
Med bättre och bättre resultat.
Vilket öppnar för en spännande och skrämmande fråga:
Är jag en bättre pappa i text?
I många fall är det inte lika läskigt att lösa svåra frågor på lite distans. Helst inte ens via prat i telefon, utan via text/chatt/sms/mail. Fatta hur läskigt det är att ringa ett samtal till någon om man behöver lösa något svårt. Nae, då skickar jag hellre ett sms. Jag tog ledigt med kort varsel igår via sms av just den anledningen…
Jag som nästan aldrig träffat min pappa mer än varannan helg, en gång i månaden eller liknande under hela min uppväxt pga distans och skiljsmässa kan dock säga att pappor är förbaskat bra när man träffar dem. Det går aldrig att vara bättre pappa än så hur bra distanskommunikation man än har. Även om man självfallet inte behöver vara dålig på distans heller! =)
Det är ju ofta det evinnerliga vardagsgnatet som tär på förhållande och kanske kan en ändring av tid och rum göra saker bättre. Hur kan någonting någonsin bli bättre av att man pratar om disk, skorpsmulor i soffan och lerpölar i hallen?
Skulle jag vara poetisk skulle jag göra en jämförelse mellan förhållande och vin som måste luftas, men eftersom jag inte är det, så säger jag snarare att ibland måste man nog ge tonåringar en frihetschock för att de ska inse att det ibland är ganska skönt att bli omhändertagen.